Adjunkt Leif Ekstrands minnen från de första åren av gymnasiet i Hallstahammar | Kulturarv Västmanland

Adjunkt Leif Ekstrands minnen från de första åren av gymnasiet i Hallstahammar

Adjunkt Leif Ekstrands minnen från de första åren av gymnasiet i Hallstahammar

OBS ! Klicka på den grå texten på raden ovan.

En Wordfil med bildillustrationer öppnas.  

Alternativt kan du ta del av 

adjunkt Ekstrands minnen här nedan i ren text :

HUR BÖRJADE DET?

"Studenten är en tid  när man ska ha roligt", skrev en förväntansfull elev på 1990-talet i  en uppsats. Hans grånade svensklärare noterade, inte utan ett leende, att ordet "studentexamen" tycks  ha förlorat sin betydelse. Detta ord, som förr innebar, om inte blod, så åtminstone svett och tårar för många nervösa abiturienter, har mist sin klang. De som i den skiraste försommargrönskan nu fraktas hem på lövade vagnar, medan de skrålar: "Vi har tagit studenten! Fy fan, vad vi är bra!" - dessa  ungdomar tror att de har tagit något som inte längre finns. Studentexamen efter alla konstens regler avskaffades 1968.

Min uppgift är att teckna utvecklingen genom åren, från lärdomsgymnasium till IT-gymnasium.  För att förstå varför Parkskolan kom till måste vi göra en djupdykning till 60-talet, ett decennium fyllt av framsteg och framtidstro. Hallstahammar, en välmående  f d köping med tre blomstrande industrier, växte för varje år. Liksom snörmakare Lekholm i Gustaf Hellströms klassiska roman hade naturligtvis en och annan invånare i Kolbäcksådalen kläckt idén att hans barn skulle ta studenten. Många hade också förverkligat drömmen. Ett tidigt exempel var lektorn i historia vid högre allmänna läroverket i Uppsala på 1920-talet. Han hade disputerat på en avhandling om det antika Grekland. Själv var han son till en kusk i Kolbäck och hade säkert fått streta ordentligt  för att nå sitt mål. Skalden Gunnar Mascoll  Silfverstolpe, vid sin död ledamot av Svenska akademin, hade vuxit upp på Stora Åsby vid sjön Freden. Han berättar i sina dikter om hur han som inackorderad skolpojke längtade från Västerås till den lantliga idyllen på gården därhemma. Med bättre kommunikationer blev det möjligt att pendla till Västerås, men nog vore det väl ändå bättre att kunna gå i gymnasiet i hemtrakten?  Hallstahammar kunde ju ståta med en realskola, inhyst i "Röda skolan", som stod där nu Eldsbodaskolans  gymnastikbyggnad reser sig. Fröet var sått. Nu gällde det att sätta planerna i verket.

Förre skoldirektören Ragnar Ripfeldt berättade vid Parkskolans 25-årsjubileum livfullt om de många turerna innan beslutet om gymnasiet kunde fattas och genomföras. Att beslutet inte sågs med blida ögon av kommunalmännen i Surahammar är lätt att förstå. Den gamla konkurrensen mellan de båda orterna har kunnat upplevas även senare. ( När kommunerna 1992 bildade ett gymnasieförbund krävde Surahammar naturvetenskapsprogrammet eller det breda samhällsvetenskapsprogrammet men fick efter medling  genom en konsult, förre skolchefen i Västerås, Lars Höglind, sitt Mediacenter med det nya Medieprogrammet och olika gymnasiala och eftergymnasiala kurser inom det snabbt växande mediaområdet.)

Början blev blygsam. Höstterminen 1963 startade "Hallstahammars kommunala försöksgymnasium" i ett par klassrum på Lindboskolan.Säkert låg det spänning i luften när rektor Karl Elgàn hälsade de första adepterna välkomna. (Det skulle dröja ett par år innan gymnasiet kunde ta egna lokaler i bruk.) 60 elever togs in första året, hälften på allmänna linjen, hälften på reallinjen. (Det fanns på den tiden också en latinlinje, men det dröjde till slutet av 60-talet innan romarnas språk klingade i våra klassrum.) Antalet pojkar respektive flickor?  Svaret kanske finns i något kommunalt arkiv. Lärarna var deltidsanställda, en blandning av högstadielärare och folk från orten. Så undervisade givetvis kyrkoherde Hökback i kristendom. (Religionskunskapen hade ännu inte införts.)

De fem läsår som följde var de sista i det gamla gymnasiets historia fram till studentexamens avskaffande 1968. Skolan som sådan saknade traditioner, men många sådana kom "på köpet". Lärarna bidrog med egna  gymnasieerfarenheter. Ser man skolkatalogen för höstterminen 1964, finner man att skolan hade en hel del elevföreningar efter klassiskt gymnasiemönster. Man kunde bland annat ägna sig åt teater och sömnad. (Det sistnämnda gällde givetvis flickorna. Emancipationen hade inte hunnit så långt!)   Föreningarna var några decennier senare saligen avsomnade, vilket  säkert berodde på pendling och en allmänt växande arbetsbörda.

Elevernas och lärarnas gemensamma kamp gällde nu STUDENTEXAMEN, som hägrade i fjärran. Läxorna blev långa och många - även till lördagarna, då undervisningen slutade vid 1-tiden. På schemat kunde man se, att vissa klasser kunde ha fyra läxor till lördagen!

Eftersom bestämmelserna föreskrev sex obligatoriska prov per läsår i ämnen som svenska, matematik och språk, måste eleverna svettas åtskilliga timmar på de obekväma  träbänkarna i Lindboskolans stora samlingssal. Minuterna kröp fram - eller rusade, beroende på om man redan kände sig färdig med uppgiften eller om man brottades med ett omedgörligt ämne. Den tidens uppsatser t ex hade inte mycket gemensamt  med svenskskrivningar vid seklets slut, då eleverna  får veta ämnesområdet i förväg, och ett tjockt texthäfte ger stöd och inspiration. På den gamla tiden fanns bara  den nakna ämnesformuleringen: "Finns Gud?". "Varuhus eller specialaffärer?", "Nyttan av att kunna språk". Hur skulle man kunna skriva en historieuppsats om KarlXII:s död, om man inte mindes hur kungen avlidit? Åt han ihjäl sig på en semla, blev han skjuten på en maskeradbal eller...? Nog slets en eller annan hårtest i förtvivlan.  En del elever hade egna knep för att komma ifrån ämnet. En yngling som var omåttligt intresserad av fjärilar kom ganska snabbt in på sitt favoritämne oavsett vad rubriken sade.  Att hans handstil hade något av en flaxande fjärils flykt minns jag ännu. Jag minns också den elev som envisades med att försöka finna en ny form för sitt alster varje gång. När jag varnade honom för att fortsätta skriva uppsats i diktform, skrev han nästa gång ett gripande drama om invandrarnas problem. Uppsatsen slutade med att den italienske invandraren satt i trappuppgången på Trädgårdsgatan och citerade Heidenstam! Inte precis vad jag hade tänkt mig! Författaren av uppsatsen blev senare fil doktor.  Jag utgår från att avhandlingen var skriven på sakprosa. I en av de första klasserna fanns en elev, som ofta skrev djupsinniga uppsatser. Han blev senare psykolog och har dessutom arbetat bakom kulisserna till ett underhållningsprogram i TV - som handstilstolkare!

Hurdant var förhållandet mellan lärare och elever de första åren? När man tänker på dagens elever, som aldrig skulle komma på tanken att en äldre person inte kunde duas, är det lite rörande att minnas de uppsträckta elever som satt i skolan på 60-talet. DU-reformen hade inte genomförts. Lärarna tilltalades med "magistern" eller "fröken". Vi får inte heller glömma att åldersskillnaden mellan elever och lärare inte var så stor som den nu ofta är. En 16-årig elev med en 25-årig lärare var inget ovanligt. Kanske behövdes det formellare tilltalsord för att upprätthålla den "respekt" som man fortfarande talade om i skolsammanhang. Som alltid var skolan en spegelbild av samhället - ett striktare klassamhälle , där bruksorternas hierarki ännu levde kvar och läraren inte ens duades på bensinmacken.

Att det fortfarande rådde lärarbrist i Sverige ledde till att ett antal obehöriga lärarvikarier, ofta med stor erfarenhet av undervisning, tog katedrarna i besittning vid vakanser. Ända fram på 80-talet fanns det professionella lärarvikarier, so kunde dyka upp vid flera tillfällen. Sverker Foghammar, en mycket originell och självsäker man , som fyllde skolans frys med överkörda djur, är ännu på 90-talet  ett samtalsämne i  personalrummet.. Annars fanns ju studenter som ville dryga ut kassan och pröva på läraryrket. Då kunde eleverna få känna på en "ny" lärarstil. Kamratligheten kunde understundom urarta. Personalen kunde också få något att fundera över. En filosofivikarie levde på konserverad krabba, som åts direkt ur burken, men ha överträffades i originalitet av den matematikvikarie, som för att stärka sig gick med bar midja i vinterkylan och som frampå vårkanten undervisade eleverna i kulspel. Han lär ha blivit överraskad, när han inte fick ett nytt vikariat på skolan.

"Gymnastik med lek och idrott" som ämnet länge hette var ännu helt traditionellt. Agneta och Gunnar Clavell , de idrottslärare,  som lokalt påverkat ämnet återkom till Parkskolan efter 1965, men oavsett vem som undervisade i gymnastik så var det långt ifrån dagens individuella träning, golfdagar, ridning o d. Friluftsdagarna tillbringades på  Trollebos löparbanor, i skogen eller på isen.

Undervisningen i andra ämnen gick också i många avseenden i traditionella fotspår. Den senare så kritiserade katederundervisningen dominerade. Grupparbeten och projekt hade inte kommit på modet. Ett visst pensum skulle läras in. Censorerna som övervakade studentexamen skulle inte fråga hur man lärt sig något. De var intresserade av vad man lärt sig. Språkundervisningen bestod ofta av översättningsövningar, och dagens elever skulle lätt slå sina föräldrar om tävlingen gällt den ädla konsten att beställa mat på en utländsk restaurang. Om det däremot hade gällt adjektivets böjning, hade nog den äldre generationen segrat.

Så stod nybygget klart att tas i bruk. Efter den tidens förhållanden var det en modern och ganska påkostad skola, men utan Lindboskolans monumentalitet.  Flera ingångar skapade ett intimare intryck, och närheten till naturen har alltid varit en källa till stimulans. Utsikten från fönstren kan ibland bli spännande, när en ekorre utför sina våghalsiga konster och i sista bråkdelen av en sekund lyckas landa i en tall.

Skolan hade när den togs i bruk ännu ganska få elever. Det blev lite ödsligt, och stegen ekade i tomma trappuppgångar. Den trängsel som härskade på 90-talet  var något helt annat.

Nu var gymnasiet och fackskolorna inhysta under samma tak. Intresset från massmedia (i det här fallet tidningar) inriktade sig på fackskolan. I en artikel i tidskriften Vi intervjuades ett par pojkar, som kände sig vilsna och inte visste vad fackskolan skulle ge dem för kompetens.

När läsåret närmade sig sitt slut skulle skolan invigas officiellt. Det var en dag i mars. Kommunalpolitiker, läkare och annat fint folk bänkade sig för förtäring, men först hade man samlats i gymnastiksalen för den officiella delen. Landshövding Cedervall förrättade invigningen, och ett överraskande inslag var att en representant för Sovjets ambassad överräckte en grammofonskiva med astronauten Gagarins tal. Hur det kom sig att sovjetdiplomaten befann sig i Hallstahammar har jag inte lyckats lista ut.

Jag minns ännu den högtidliga stämningen.  Vi lärare var försedda med blågula kokarder och guidade runt i byggnaden.

Någon gång följande höst förrättades en annan invigning. Då överlämnades de båda konstverken till skolan. Skolstyrelsens ordförande Olle Tillman höll tal, och arbetarsångkören sjöng bland annat en sång  av Taube, en sång om sommar och värme, medan snålblåsten slet i tallarna. Konstverken, Olle Adrins "Poetisk maskin" och Georg Ganmars rådjur har inte uppskattats lika mycket av sina betraktare.  "Poetisk maskin" har blivit föremål för många beska kommentarer, medan rådjuret varit populärt. När det en gång togs in för översyn, ringde kommuninvånare till skolkansliet och frågade vart konstverket tagit vägen.

Den tekniska utvecklingen i skolan var givetvis inte så snabb som den i industrin, men ser man tillbaka  på de hjälpmedel som stod till  buds på 1960-talet, blir man överraskad. I detta avseende var det absolut inte bättre förr!

Alla som gått i skolan före 80-talet känner till spritstencilerna, kemikaliedoftande ark med text som stötte åt lila. Höll man dem framför näsan, förnam man spritdoften. Detta var 60-talets hjälpmedel - stencilen och krittavlan. Det hela kompletterades av en eller annan karta, som hängdes upp i klassrummet, och vid högtidliga tillfällen visning av skioptikonbilder. Skioptikonapparaten - eller episkopet tillät läraren att visa bilder ur böcker. Den bullrande fläkten, som skulle hindra att apparaten fattade eld, hindrade alla normal konversation.  Bildvisningen var dock ett avbrott i ordströmmen från katedern, och den tidens elever var inte bortskämda med bilder. Den svartvita TV som fanns i en del hem var ju inte heller så upphetsande.

Utvecklingen från spritduplikatorn till dagen kopieringsapparater gick via den apparat som kunde göra svarta elstenciler på en halvtimme. Apparaten sköttes av vaktmästare Åkerblom. Den användes mest vid "högtidligare" tillfällen som  större skrivningar.

TV i skolan var länge en dröm. Mitt tidigaste TV-minne från Parkskolan är ett skid-VM(?) i Falun, då hela skolan fick ledigt  för att se stafetten. Att den svenske startmannen tappade skidan redan efter någon meter gjorde ju att stämningen inte blev särskilt hög. Men ledigheten var ju redan given...

När skolan så småningom hade ett par TV-apparater, drömde vi om möjligheten att spela in program. Det inköptes en rullbandspelare, föregångare till senare tiders  videobandspelare och DVD-spelare.  Den användes ibland, men drömmen hade varit att kunna spela in kvällsprogram med hjälp av en inställning.  Ganska långt in i framtiden löste tidsinställda videoapparater problemet. Själv minns jag hur jag en söndagkväll såg Ett drömspel av Strindberg. Dramat är i sig många gånger absurt, och min omgivning var det också. Jag satt i institutionsteknikerns arbetsrum, i en nedsläckt skola, omgiven av allsköns tekniska apparater.

Overheadprojektorn - eller arbetsprojektorn - har idag sin givna plats i klassrummet , om den inte redan ersatts av en datorprojektor. Vårt första exemplar kom i början av 70-talet, och jag minns att jag ledde en grupp av lärare på en studiedag. Att jag själv inte sett manicken tidigare kompenserades av ett häfte som alla fick.

Lägger man så till att många svarta tavlor ersatts av vita, s k whiteboards, är nog det mesta sagt om hjälpmedelsutvecklingen. (Datorutvecklingen behandlas separat.)

Nu åter till de första åren!  Våren 1966 var inte som andra vårar. Prövningens stund hade kommit! Skolan stod inför sin förste studentexamen. I slutet av mars började studentskrivningarna. Det var alltid svensk uppsats första dagen, från klockan 8 till 13. Under överinseende av rektor bröts det förseglade kuvertet och ämnena delades ut. Var något ämne tippat i förväg? Det spekulerades alltid inför svenskskrivningen om vilken författare som kunde tänkas komma upp. Det blev detta första år Edith Södergrans lyrik som skulle behandlas med hjälp av några dikter som bifogades.  Övriga ämnen utom ett var anknutna till var sitt skolämne. Dessutom fanns ett fritt ämne, den s k räddnings-plankan. Efter en stunds betänketid började pennorna rassla och pannor lades i djupa veck. Så farligt var det ju inte!

Efter svenskskrivningen följde skrivningar i matematik, språk och fysik.

Rättningen var sedan en omständlig procedur. Till bl a språkskrivningarna kom rättningsmallar från Skolöverstyrelsen.

Så småningom meddelades resultaten, De elever som inte lyckats så bra avråddes från att delta i den muntliga prövningen. De övriga startade slutspurten, som innebar plugg av ett par århundradens litteraturhistoria och historia, repetition av ett par årskurser i fysik osv.

Den muntliga prövningen skulle äga rum under  två dagar i maj.  Veckan före examen behövde eleverna bara gå på undervisningen i de ämnen de skulle prövas i, 3- 4 ämnen. Att komma upp i både svenska och historia  betraktades som extra tungt, eftersom det var så många sidor att plugga in.

Kvällen före "muntan" fick examinatorerna, dvs elevernas  vanliga lärare, ämnena, dvs förhörs-uppgifterna  av censorerna. Ämnena var strängt hemliga fram till förhöret. Man fick inte ens rådgöra med en kollega.

Jag minns så väl kvällen när jag skulle få mina första ämnen. Varje grupp, som bestod av 3-4 elever, fick ett eget förhörsämne. När jag tillsammans med Barbro Johansson, en skolans språklärare åkte Parkgatan i riktning mot skolan, såg vi några herrar i mörka kavajkostymer. De grånade herrarna skred fram med svarta portföljer i händerna. Vi förstod att det var censorerna.

Censorerna, som på Skolöverstyrlsens  uppdrag reste land och rike runt för att garantera standarden i Sveriges skolor, var i detta fall alldeles speciella. Jag minns undervisningsrådet Ullstad, SÖ-expert i svenska och senare gymnasieinspektör. En annan Censor var professor Hössjer från Tekniska Hög-skolan, en man med mäktigt utseende och burrigt grånat hår.

Vad var så speciellt med just våra censorer? Jo, de kom närmast från Sigtuna, där de godkänt en viss Carl Gustaf, numera Sveriges konung.

Jag hr läst att kronprinsen hade kommit upp på sin favoritförfattare August Strindberg. När jag på darriga ben släpptes in till herr Ullstad blev jag dock besviken. Ullstad var speciellt intresserad   av de skandinaviska  grannspråken och räckte mig en novellsamling med danska noveller!  Jag bestämde mig för att den novell som valts ut var trist, men när jag kom hem, upptäckte jag att Martin Andersen Nexö faktiskt inte var någon dålig  författare.

De elever so i dag startar sin sista skoldag med champagnefrukost och som på eftermiddagen skrålar " Vi har tyagit studenten - Fy fan vad vi är bra!" har ingen aning om vilka prövningar som väntade deras föräldrar på den tiden examen fortfarande fanns kvar.

Någon champagnefrukost hade de inte bakom sig, de finklädda abiturienter som väntade utanför klassrumsdörren. De hade mörka kostymer och vita klänningar och rörde sig värdigt och avvaktande.

Så kom censorn skridande. (Jag har träffat  Ullstad vid flera tillfällen. Han skred alltid.) Han hade med sig ett examensvittne. Som vittnen deltog  bl a bruksdisponenterna, kyrkoherden i Kolbäck och andra vittnesgilla herrar. (Något kvinnligt examensvittne har jag inte träffat, inte heller någon kvinnlig censor.) Rektor Wängström smög sig också in i klassrummet.

När förhöret började, höll det hela på att gå snett. Novellen handlade om en äldre man som gick på sin åker och bröt sten.  Han fick en inre bristning och dog efter en stund i sin stuga. Jag frågade en av abiturienterna, en yngling  som senare blev dataexpert, vad novellen handlade om. "Den handlar om en pojke." blev svaret. Rektor Wängström hade varit nära att bita sig i tummen, när jag rättade eleven och bad honom ändra "pojke". Rektorn trodde att svaret nu skulle bli "flicka", och då hade det varit svårt att ställa allt till rätta utan att tappa ansiktet. Eleven hejdade sig och fick efter en stunds eftertanke fram "en äldre man". En suck av lättnad, och sedan gick förhört riktigt bra. Vid det följande samtalet med censorn föreslog jag en höjning av betyget, vilket den mäktige inte hade något emot.

När det blev lunchdags, inledde skolstyrelsen en trevlig tradition. Man bjöd censorer och lärare på lunch på Hallstagården. Jag minns ännu den högtidliga stämningen, avbruten av ett eller annat  tal. Ett av åren talade professor Carl-Martin Edsman, expert på religionshistoria, om indiska paradelefanter. Det kom en fläkt av stora världen in i vår bruksort!  Att aptiten inte var den bästa om man hade förhör som väntade på eftermiddagen är kanske inte så svårt att förstå.

Raskt upp till skolan för fortsatta förhör, och nu kände vi oss redan lite rutinerade. (En episod apropå transporten till skolan kan jag inte låta bli att berätta. Det var följande år som Inger Hellberg, en annan av de första lärarna på skolan, och jag fick äran att åka i Surahammars direktionsbil tillsammans med disponent Fernheden. Inger, som inte var så insatt i brukshierarkin i Kolbäcksådalen utbrast förtjust:" Oj, vilken stilig taxi!"

Efter förhören följde väntan och väntan. Censorerna sammanträdde i sina rum. Eleverna avvaktade resultatet hemma. Hade det inte gått bra skulle de få ett ödesdigert telefonsamtal. Då återstod inte annat än att trösta sig med familjemiddag ändå.

Så kom lärarnas pärs. Censorerna skred in i lärarrummet, lärarna reste sig. Man tog plats, och sammanträdet började. Rektor Wängström, som var elegant klädd i förmiddagsdress, vände sig för varje elev till censorerna med den hövliga frågan: "Och herrar censorer..?"  Herrar censorer hade beslutat att alla skulle klara sig denna första dag!

Eleverna samlades glädjerusiga i korridorerna, och vid 5-tiden kunde vi så släppa ut våra första studenter. På skolgården väntade anhöriga och vänner. Hallstahammars musikkår spelade och glädjen var stor. Hemtransporten i diverse mer eller mindre fantasibetonade fordon tog sin början. Vi hade klarat det!

Lärarna drog sig hemåt för att grubbla över nästa dags ämnen. Även den dagen gick det bra! Inga elever kuggades, även om censorernas överläggningar drog ut ändå mer på tiden.

Tittar man på skolkort från de första åren, märker man hur elevmodet har förändrats. De första gymnasisterna, som blickar emot oss frånkorten, ansträngde sig nog för att se så vuxna ut som möjligt. Vita skjortor och slips var inte ovanliga, och flickorna bar ofta blus och kjol. Frisyrerna var vårdade. Pojkarna hade kortklippt hår för Beatlesfrisyren hade inte slagit igenom.  Flickornas frisyrer var nog med våra ögon en smula "tantiga".

När det gäller frisyr och mode har våra elever givetvis försökt anpassa sig till ungdomsmodet i Sverige. Redan efter något år kom modet med militärjackor från överskottsförsäljningen. Jag minns speciellt en flicka som jag varit lärare för redan på högstadiet. Där hade hon varit den prydligaste  av de prydliga. Efter någon termin på Parkskolan hasade hon fram i militärjacka, "prydd" med kompisars namnteckningar. Det tidigare välskötta håret var stripigare, och mungiporna pekade nedåt. Att hon när studentexamen stundade återigen var förändrad behöver väl knappast  påpekas.

Hårmodets utveckling kanske vore värd några ord.  Svenskarna förfasade sig över Beatles prydliga frisyrer, när de först gjorde  Stockholm den äran. Inom ett par år var långhårsmodet det förhärskande. Eftersom både pojkar och flickor var långhåriga, uppstod problem i klassrummet. Jag vet kolleger som kallat sin manliga elever vid flicknamn, en blunder so de skyldiga aldrig glömmer.

Frågan om skoluniform i Sverige väcks med jämna mellanrum. Mitt svar på frågan om vi skall ha uniform eller inte i svenska skolor är: Vi har det redan. Jeans (givetvis märkesjeans) och tröja är klädsel för båda könen. Att jeansen på 70-talet var utsvängda, en viss tid s k V-jeans, ibland stuprörsmodell och sedan utsvängda hör till avdelningen modets växlingar. För flickor hör kjol till sällsyntheterna.. När det gäller hår, förekommer numera många varianter, från skinnskalletypen till hästsvansfrisyren.

När man tänker på 60-talets mitt, får man inte glömma att en stor del av vår tids självklara ungdomskultur inte var påtänkt då. Tonåringen, denna reklambranschens uppfinning, som "föddes" på 50-talet, hade inte blivit dagens mjölkkossa för affärsmännen. Studiebidragen fanns inte än. (När  kom de?), och familjernas tillgångar var ofta knappa.

Det var ännu en "tyst" tid. Grammofonen var säkert inte vanlig i elevernas hem, även om den var mer spridd än när jag gick i gymnasiet på 50-talet. Bandspelarna var ännu av rullbandstyp. (En del sådana fanns kvar alla år på Parkskolan och användes länge i språkundervisningen.)  De bärbara bandspelarna , i Sverige av någon  anledning kallade freestyle, kom inte i bruk förrän i mitten av 70-talet  och var till en början  betydligt otympligare än på 80-talet. Inte ens TV-n var en självklarhet  vid mitten av 60-talet. Vad som skett sedan dess är allmänt bekant. Tystnaden har blivit en bristvara, och när det gäller elever gör man ofta den iakttagelsen  att de själva börjar snacka surt, när läraren skall gå igenom någonting framme vid tavlan. Lärarmumlet betraktas väl som en ljudkuliss...

Ord som CD-skiva, disco equaiizer och Hi Fi skulle ha varit rena grekiskan för våra elever, och i 1950 års upplaga av Svenska Akademiens Ordlista förklarades ordet "pop" (med långt å-ljud) som "katolsk präst, påvligt sändebud".

En liten scen från 1964 kan jag inte glömma. En fackskoleklass hade bett att få ta med skivor för att spela under sista lektionen före jul. Läraren sade ja, tacksam för att få hjälp med lektionsförberedelse mitt i brådaste betygssättningstiden. I det slitna klassrummet i Eldsbodaskolan, f d realskolan , hördes fräna tongångar. Bandet  hette "Rolling Stones" och var då inte så känt här i landet. Mycket har förändrats, men jag skulle tro att de där elevernas barn (och kanske också barnbarn) skulle kunna lyssna på samma musik som den äldre generationen - och uppskatta den.

Umgängesformerna i klassrummet har förändrats enormt, men förändringen har skett i mindre steg. Det skulle dröja till 70-talets början innan eleverna uppmanades att dua sina lärare. De flesta i kollegiet tyckte att tiden var mogen för en reform, men en eller annan var mycket tveksam. De tveksamma  trodde att disciplinen skulle bli lidande och tyckte kanske att reformen var ytterligare ett steg mot undergången. Efter någon tid visade det sig att farhågorna varit ogrundade.. Ordningen i klassrummet förändrades knappast, och det positiva övervägde. Många som blivit "hemmablinda" tycker att tonen mellan lärare och elever på Parkskolan har varit "lagom".  Med detta menas att det i allmänhet varken råder kadaverdisciplin eller anarki i klassrummen, att elever och lärare ser varandra som individer och arbetskamrater.

Vi införde s k "trivselregler" vid skolan. Det är intressant att jämföra dem med 60-talets "ordningsregler", som fanns tryckta i skolkatalogen. Det rådde naturligtvis  rökförbud under de första åren. Senare blev det tillåtet att röka på skolgården. För att underlätta uppförde man en "rökkur" på gården. Senare införde riksdagen ett allmänt rökförbud på skolgårdar, vilket ledde till att den som ville besöka Parkskolan måste passera en rökridå nere vid staketet, där nikotinmissbrukarna utövade sin kära last. Rökningen ökade till och med bland flickorna. Men det fanns helt rökfria klasser.

Fortsätter man att botanisera bland ordningsreglerna, finner man efter förbuden ett antal "åligganden", t  ex att avhålla sig från svordomar och andra råa uttryck. Detta kombinerat med uppmaningen att "iakttaga ett hövligt och trevligt uppträdande" skapade givetvis små änglar, eller hur var det nu....? Nåja, det hördes nog en eller annan svordom då också, och trevligheten varierade.

Att studera elevernas talspråk har varit en intressant sysselsättning för en svensklärare, medan han tagit sig fram i korridorerna. Dagens talspråk är mycket komprimerat. "Hamba: Ett, Jaba: Öh".  Vad är detta? Något söderhavsspråk? Nej, det är en avlyssnad konversation.  Den handlar om en elev som av sin lärare fått beskedet att hon skulle få lägsta betyg. Hon lät sig som synes inte nedslås, utan tog helt "coolt" emot beskedet. Att slangspråket förändras från år till år är säkert, men  "jaba-språket" verkar ha kommit för att stanna. Parkskolan blev ju något av en smältdegel, och "suringarna" använder ordet "lura" på ett speciellt sätt, och när en person från Kolbäck säger att han blev "rådlös" menar han snarast  "förvånad".

Parkskolan ligger mitt i ett långsmalt upptagningsområde, och många elever tvingas resa med kollektiva fortskaffningsmedel. Jag har en bestämd känsla att någon elev som bodde i trakten av Kvicksund och som gick i skolan när den var ny tvingades lifta till Hallstahammar, eftersom det inte fanns några förbindelser från hans håll.

De som var mer lyckligt lottade fick tränga sig in i skolbussarna, som varje morgon släppte ut sin last av gäspande elever. Bussarna blev med tiden längre och bekvämare, men deras tid var utmätt. Hösten 1991 (?) var det dags för VL (Västmanlands lokaltrafik)att ta kommandot. Då skulle det åkas pendeltåg. Vi anställda hade våra onda aningar, som delvis besannades. Vad gör man om en skrivning skall starta på morgonen, men tåget ännu inte anlänt till stationen? Ishinder, löv på spåren, krock med vilt... många förklaringar har hörts. "Älgpåkörelse"!

Att VL verkligen bestämde över oss  syntes på schemat. Första året vi skulle nyttja tågen började lektionerna 7.50, en tidigareläggning som inte var så uppskattad. Sedan började vi 8.45, också på grund av VL. Många som från början var emot att börja så sent  ändrade sig. (Elevrådet under Karin Sörbring anordnade en elevomröstning som fick detta först oväntade resultat.)  De fann den nya tiden mer "mänsklig". Hundägare, småbarnsföräldrar, pendlare  (och som synes ungdomar) tycker att det är behagligt att börja senare. Att det är mindre behagligt att börja dagens sista lektion strax före kl 16 är en följd av det hela.  En annan följd var att vissa fritidsaktiviteter fick strykas.

De elever som inte åkte tåg eller buss - bussarna fanns kvar på somliga linjer - tog sig till skolan på olika sätt. En titt i cykelstället visade att det nu var mountain-bikes som var på modet. Tidigare såg cykelstället ut som depån i 6-dagars med racercyklar med bockhornsstyre och smala hjul - samt givetvis minst ett dussin växlar. Ändå längre tillbaka i tiden fanns låghjulingen, en modeföreteelse som krävde mycket trampande.

I och med att Parkskolan blev färdig ht 1965 ökades lärarbehovet snabbt, och en folkvandring tog sin början. Hösten 65 och hösten 66 minns jag särskilt som de nyanländas terminer. Presentationen av nya lärare som mot slutet av seklet klarades av på någon minut, blev då det viktigaste inslaget på planeringsdagen.

Hit drog de, från alla Sveriges hörn... Det som lockade var nog inte Västmanlands naturskönhet eller Hallstahammars stolta industritraditioner men i många fall s k ordinarie tjänster, något som inte finns längre. Lärare med några terminers erfarenhet och med komplett lärarutbildning i ryggen kunde söka - och få - fasta tjänster som de i princip inte kunde avsättas från. På 60-talet då mannen ofta var familjens enda försörjare eller i varje fall bar huvudbördan, fick familjen packa ihop och följa med till den nya orten. En del lärare drogs till Hallstahammar på grund av att de hade sina rötter i trakten, men det var egentligen bara ett fåtal som flyttade av detta skäl. Andra ville komma närmare Stockholm eller Uppsala. En lärare har berättat hur han och hans fru trodde att de sökte arbete vid upplandskusten - i hastigheten hade de förväxlat Hallstahammar med Hallstavik, där de satt och läste annonser långt norr om  Polcirkeln.

En sådan inflyttning till Hallstahammar kommer säkert aldrig mer att äga rum. Många av dagens nykomlingar pendlar från Västerås eller andra orter, och jag kan inte minnas när någon lärare senast slog ned sina bopålar här.

Annat var det på 60-talet. Familjerna placerades ofta i nyare bostadsområden, d v s närmast Fasanvägen och angränsande kvarter. 1966 stod radhusen på Lyckovägen klara, och det s k "lärarghettot" (som nog egentligen aldrig rymde mer än 30% lärarfamiljer) blev ett begrepp.

Med nya lärare följde nya idéer. Det var en tid av entusiasm och förnyelse. Pengar fanns det ännu gott om, och skolan skulle utrustas till en skola i tiden.

Även om eleverna kanske inte tror det, har lärarkåren ändå förnyats och förändrats. Flera av de lärare som kom vid 60-talets mitt lämnade skolan för nya tjänster. Ett exempel var den lärare som tyckte att vi hade för milda vintrar. Hans hobby, hundspannskörning, utövades bättre i Norrbotten än i Hallstahammar. En lärare lämnade oss för att bli politiker, hamnade i regeringen, blev landshövding i Värmland och slutligen riksmarskalk. En vikarie i filosofi blev professor i Linköping.

De som blev kvar svetsades samman. Vi satt i lärarrummet, snart kallat personalrummet - på den tiden på norrsidan med utsikt mot Lindboskolan - och huttrade oss igenom vintrarna, men gladdes åt de ljusgröna björkridåerna utanför fönstren när det drog ihop sig till studentexamen. I lärarrummet har nog funnits representanter för de flesta svenska landskap, från den trygge skånske handelsläraren, som alltid rökte pipa till de eftertänksamma norrlänningarna, som berättade om märkliga händelser i de norrländska glesbygderna.

Bland originalen kommer jag ihåg en av våra första bildlärare Björn Dahlberg. Han var rödskäggig och gemytlig, uppfinningsrik och språksam. Han uppträdde ofta i en vit overall.  En lärare som många minns med saknad är språkläraren Roland Arnell, som tyvärr lämnade oss i förtid. Han brukade varje år förvanska lärarnas namn. Därvidlag fick hans  språkbegåvning komma till uttryck. Vår rektor , Sture Håkansson, fick kanske aldrig veta att han på Rolands lista hade namnet Hans Åke Snutros.

Eftersom medelåldern inte var så hög i kollegiet, ordnades då och då fester. Själv minns jag gärna en lärarfest på kungsgården i Kungsör. Skolans egna lokaler kunde också användas.

En skola  skulle inte kunna fungera utan personal. Lärare och elever behöver hjälp och stöd. När jag sitter och minns de många åren på skolan, dyker några personligheter upp.

Först hör jag fru Dahlströms röst. Ingrid Dahlström var från Parkskolans första år i många år ankaret på expeditionen. Långt före datorernas tid höll hon sitt vakande öga över allt. Hon drog sig inte för att säga sin mening, och t o m rektor hade respekt för Ingrid. Bakom den korrekta fasaden klappade ett varmt hjärta. Själv minns jag särskilt den dag då Ingrids tre barn samtidigt tog studenten och den lördagseftermiddag åtskilliga år senare när Ingrid hade organiserat avskedslunch i omgångar för personalen i sin lilla lägenhet.

Ett antal vaktmästare  har givetvis passerat revy. För oss äldre finns vaktmästare Åkerblom ännu på näthinnan. Han var en liten seg figur, som var i rörelse från morgon till kväll. Gick man hem från en kvällskurs vid halvtiotiden på kvällen kunde Åkerblom stå och rensa kaffeautomaten, muttrande något om tankspridda lärares framfart. Hade eleverna placerat cyklar utanför cykelstället, kunde de få hämta dem i skyddsrummet, där vaktmästaren låst in dem! Gunnar var hjälpsam och rolig att prata med - speciellt om man kom in på politik. Han tillhörde givetvis det socialdemokratiska gardet. När vi tog  studenten första gången 1966 var vi alla uppklädda och fina. Gunnar kom som vanligt i rutig sportskjorta. Han krusade inte. Stor blev saknaden, när han lämnade oss i förtid.

Biblioteket brukar vara den plats, där man finner original. Så har det också varit hos oss - i större eller mindre utsträckning. Det original jag minns bäst var Gunnar Wallin, en mycket bildad fil mag , som i åratal varit lärarvikarie. Hans passion för böcker var stor. Många av de böcker som stod i biblioteket släpade han personligen hit i resväskor efter att ha gjort fynd på något antikvariat i Stockholm. Stockholmare var han i själ och hjärta och återvände så småningom till sitt kära Östermalm. Wallin var en levande uppslagsbok. Hans specialitet var kända personers födelsedatum, men visste man inte vad "hyende" betydde och hade långt till en ordbok gick det bra att fråga Gunnar. Utom att man fick en förklaring av ordet fick man sig också en hel del kulturhistoria till livs. Hans berättelser om sin barndom vidgade vyerna - när han satt ute i skärgården och metade, satt Branting en bit  därifrån och gjorde detsamma.

De tillmötesgående hushållslärarna ställde alltid upp med råd och dåd

Kaptener på skutan har varit flera. Karl Elgán, naturvetare, uppehöll rektorstjänsten1963-64.

 Eilert Hörnberg, lektor i geografi, blev näste man. Han hade högtflygande planer och presenterade många idéer samt visade ibland mycket stor entusiasm. Ett lektorat i Umeå visade sig alltför lockande och efter ett år stod vi där utan rektor igen.

Efter ett kort inhopp av Sture Håkansson (Se nedan!) gjorde Karl Axel Wängström sin entré. Han var väl förfaren i allt som hade med studentexamen att göra och blev den rektor som kunde skicka ut de första vitmössorna våren 1966. Rektors erfarenheter från Skara läroverk och Kungsholmens läroverk kom väl till pass. Han visste hur censorer skulle behandlas, han var representativ och vänlig.

Efter ett år var det dags för Wängström att lämna skutan. (Han blev senare rektor i Skara.) Sture Håkansson, tidigare rektor på Lindboskolan, stannade från 1966  t o m höstterminen 1974, då han blev skoldirektör. Håkansson var mycket lärd och  ingav respekt både hos lärare och elever, men kunde också visa omtanke och intresse för individer.

Leif Persson, som under många år varit studierektor, tog expeditionen i besittning vårterminen 1975. Han stannade till_______-, då hans längtan tillbaka till Stockholm blev för stor. (Han blev senare bl a rektor för Tumba gymnasium.) Leif Persson var mer intresserad av administration än av det som vi ofta förknippar med rektorsrollen och trivdes kanske inte så bra på rektorsexpeditionen.

En f d lärare på Parkskolan, Leif Eriksson, dök så upp som rektor. Han hade varit rektor för Lindboskolan. Eftersom han var mycket engagerad i rektorsutbildning, blev ledigheterna långa, och han lämnade oss redan------- för att bli rektor på Rudbeckianska skolan i Västerås.

Så var det återigen dags för en studierektor att byta stol. Erland Levi, känd surahammarsprofil, hade ett par år varit studierektor och visat stora administrativa talanger. Han  förblev rektor till 1992, då han blev stabschef i det nya gymnasieförbundet. Den operativa verksamheten övertogs av Rune Olofsson som rektor för de yrkesförberedande programmen och yrkesförberedande komvux  samt  dittillsvarande rektorn på komvux Torsten Lundman, som blev rektor för de studieförberedande programmen och studieförberedande komvux.

I samband med Rune Olofssons pensionering gjordes en omorganisation 1996 och vi fick en förbundsdirektör, Kurt Haraldsson och tre rektorer, Torsten Lundman, som behåller sin del, Irene Ekström som tar över Olofssons uppgifter samt Jussi Sjölund, som får hand om Mediacenter i  Surahammar och Gymnasiesärskolan.??????

Kurt Haraldsson återgår 1999 till en tjänst i Surahammars kommmun och Torsten Lundman är förbundsdirektör ett år till sin pension. Jussi  Sjölund får en tjänst i Arboga och Dagny Kristensson övertar hans uppgifter här. Irene Ekström får en rektorstjänst på Carlforsska gymnasiet i Västerås och efterträds av Gunnar Johansson. Såväl Dagny Kristensson som Gunnar Johansson har varit elever på  Parkskolan. Lennart Ahlström, tidigare rektor på Lindboskolan, kommer över, först som ledare av ett projekt, senare som  rektor. ?????

Sammanlagt ett tiotal gamla elever vid Parkskolan har blivit lärare här. Det fordrar ett visst mod, men vittnar kanske också om att de upplevt ett visst mått av trivsel under sina gymnasieår.

Publicerat:
2016-12-05
Av: Park
Adjunkt Leif Ekstrands minnen från de första åren av gymnasiet i Hallstahammar
Parkskolan Hallstahammar. Hur började det ?
Fotograf:
Okänd
Leif Ekstrands minnen från de första åren av gymnasiet i Hallstahammar
Fotograf:
Okänd
Adjunkt Leif Ekstrand
Adjunkt Leif Ekstrand
Fotograf:
John Johansson
Bildrättigheter: